Johan Antus

Main menu: Home


SAAB-berget, historian om den underjordiska flygplansfabriken.





Lite fakta..


Av tidigare, negativa, erfarenheter hade man lärt sig; i orostider var endast inhemsk tillverkning det enda man kunde lita på. Strax efter andra världskriget hade tankar väckts om en inhemsk produktion av jaktplan. Målet var en snabb, högflygande och robust konstruktion som skulle tåla fältmässiga förhållanden. 
Arbetet startades och flygplanet fick namnet R1001, på golvet kallat ”Tusen och en natt”.
P.g.a. den tunna höghastighetsvingen var man tvungna att ha stället i flygplanskroppen som (bl.a.) därför blev ganska fet. Med luftintag centrerat längst fram och med sin spolformade kropp blev smeknamnet uppenbart; ”Flygan­de tunnan”. Den militära beteckningen på detta toppmoderna jaktplan blev J29.
Beväpning utgjordes av fyra automatkanoner med 20 mm kaliber samt jaktraketer eller attackraketer.
Senare fick man även Sidewindermissiler.


bild från Wikipedia/Towpilot

Tunnan flög första gången den 1 september 1948 och den första J29:an levererades till F13 (Norrköping) i maj 1951. Det sista flygplanet levererades i mars 1956. Totalt levererades 661 flygplan till flygvapnet.

Under det senaste världskriget lärde man sig att det inte går att förlita sig på import utan det egna landets krigsindustri är en vital del av rikets försvar. Den måste därför skyddas mot driftavbrott och förstörelse. Ett av de (då) mest effektiva sätten att skydda industrin är att i fredstid flytta in den i bergrum. En av de största i Sverige är SAAB:s bergsfabrik i Linköping som redan från början var planerad och byggd för tillverkning av flygplan, såväl i freds- som i krigstid.
Den är belägen i omedelbar anslutning till SAAB:s ordinarie fabrikslokaler och inrymmer verkstadslokaler, godsmottagning, ankomstkontroll & materielprovningsavdelning samt diverse förråd. Bild från bygget av anläggningen (via SAAB).






En tur ner i berget..




Personal på väg till jobbet passerade en tunnel och ett trapphus som två våningar ner slutade i det s.k. portvaktsrummet. Efter sedvanliga kontroller kunde man ta den väldigt långa rulltrappan ner till fabriken.

Arbetstiden började klockan 06.48 och 07.05 låstes dörrarna. Att komma försent var inte att tänka på.. Förutom detta fanns även varu- och personhiss till verkstäderna ovan jord samt en reservutgång.





Rulltrappan är byggd i trä och var då den längsta i Sverige.


Den s.k. ”suckarnas gång” leder från rulltrapporna mot verkstaden


Mellan verkstad och allmänna utrymmen har det funnits ett stort akvarium. Endast fundamentet står kvar.


Trappa ner till verkstadens nedre våning


Anläggningen har kontor för verkstadsplanering och materialbokföring samt maskinrum med ställverk, värmecentral, kompressorer, kylanläggningar, luftkonditionering, reservkraft etc. Verkstadslokaler finns på båda våningarna.



Här finns även omklädningsrum och tvättrum för personalen samt två matsalar; en för matlådor och en med utspisning.Väggen i den ena av matsalarna pryds av en jättestor oljemålning med div. flygande föremål i någon form av kronologisk ordning. Den är målad av Lars-Gunnar Holmqvist. Vi kan bl.a. se en majestätisk B18 från den tiden då Sverige hade egna bombplan, Ikaros, J21 mm. 


Naturligtvis fanns även en kiosk som tidstypiskt nog gjorde reklam för Tulo.

In i verkstaden..



Situationsplan över den övre våningen. Rulltrappan ligger längst till vänster. Den övre gången är inredd med kontor, ritningsförråd, elcentraler osv. Verkstäderna är organiserade i fyra vertikala skepp.
På den nedre våningen ser verkstadsdelen likadan ut men den övre horisontella gången saknas däremot finns här matsal, kiosk och utgång mot ”kyrkan”.


Innertaket är inte bara välvt utan vackert också!

I det ofantligt stora bergrummet är fabriken byggd som ett två våningar högt hus i betong.
För att klara av att kyla bort all värme från maskiner, ugnar och människor har anläggningen en omfattande luftkonditionering. Det tillskott på syre som behövs tas utifrån via lämpliga gasfilter för att klara ett gasanfall.
Varje lokal har sitt eget konditioneringsaggregat placerat mellan valvtaket och råberget.



Golvet av trä!


I dag används lokalerna mest till lager..

För att klara av att kyla behövs 40 m3 vatten/h som tas, via stora bassänger, från egna brunnar. Bassängerna var även tänkta att användas som branddammar. Temperatur och luftfuktighet sköts helt automatiskt och miljön vid mitt besök var alldeles utmärkt.

Delar till olika flygplan finns lite här och var och det är inte alltid lätt att känna igen från vilken flygplanstyp de kommer. Jag konstaterar att flygindustrin har varit helt beroende av snickare (!) som tillverkat alla de mallar som behövs för att plåtarbetarna skulle kunna knacka fram identiska flygplansdetaljer.

Överlag finns här en mängd mallar, jiggar och prototyper för alla tänkbara delar. Man kan även se rester av olika ”prov & försök” där man  uppenbarligen har undersökt någon egenskap hos t.ex. en vinge.




En lite lustig detalj i verkstaden beskrivs i dokumentationen som ”för att icke vädret skall bereda personalen några överraskningar, när de lämnar berg-verkstaden, har varje avdelning ett speciellt väderleksur, vilken fortlöpande visar vädret, temperaturen och vindstyrkan.” Dessa, totalt 21 stycken, är uppsatta ”i såväl kontors- som verkstadslokalerna” så att så väl tjänstemän såsom verkstadsarbetare kan ta del av denna nya teknik.




Genom den större av två tunnlar transporterades material ner med bil. Samma väg användes för att forsla upp de färdiga flygplanen. De större flygplanen fick dock montera bort vingarna för att få plats. Bilden ovan visar den s.k. ”kyrkan” som är ett stort råbergsrum mellan verkstaden och biltunneln.


På väg upp till solen får jag veta att bergverkstaden användes dagligen till slutet av 1998. Därefter, och även nu, används anläggningen som förråd mm.





En bild från 50-talet som visar montering av ”Flygande tunnor”.  Fotot är ovanligt för det var normalt förbjudet att fotografera i SAAB underjordiska verkstäder. Fotot, tagit av Lennart Johansson, är från boken "Linköpingsbilder".
Det man direkt slås av är mängden jaktplan som står uppradade samt det faktum att man, vid behov, här kunde bygga ett jaktplan om dagen!



Kostnaden för att kunna vara självständiga kan aldrig vara för hög. Här ovan en sammanställning över vad bergsfabriken kostade. 
Tanken på att vara självförsörjande som nation och den fullständiga totalförsvarstanken vi hade under kalla kriget blir inte tydligare än så här.
SAAB-berget och verksamheten här är kronan på moder Sveas beredskap.

 


Fotografierna är tagna med tillstånd och ledsagare samt blivit sekretessgranskade.